Larsson Minsta gemensamma nämnare

Två kvinnoöden i en föränderlig tid
1. Auflage 2020
ISBN: 978-91-8007-276-2
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 180 Seiten

Två kvinnoöden i Bohuslänsk jordbrukarmiljö flätas samman i en släkthistoria.Kvinnorna var ovetande om varandra genom livet, men förenades i livets slutskede genom sina barn.Deras livsperiod mellan 1850-talet och 1920-talet var den stora förändringens tid. Det var då Sverige tog de första stapplande stegen mot demokrati. Perioden präglades av ojämlikhet och stora ekonomiska klyftor. Fattigdomen var allmän och utbredd. Utvandringen var omfattande. Flera år av missväxt medförde livsmedelsbrist. På landsbygden var det fortfarande självhushållningen som höll greppet om vardagen. De båda kvinnorna hade olika uppfostran, förutsättningar och levnadsvillkor. Gemensamt för dem båda var att de tidigt fick ta ansvar. Det gav en inre styrka och en förmåga att se lösningar och alternativ när de senare i livet ställdes inför utmaningar och konflikter. Sammantaget födde de tjugofyra barn som all förutom två nådde vuxen ålder. Det var de båda kvinnorna som var respektive familjs sammanhållande kitt. Det var de som i det flesta fall var avgörande för den generation de lämnade efter sig.

Stig Larsson började skriva en tid efter sin pensionering. Han hade då ett långt och innehållsrikt arbetsliv bakom sig med erfarenhet från flera olika arbetsområden. Hans stora intresse för samhällsfrågor och historisk biografi speglar hans alster. I denna bok, som är den första han ger ut, berättar han om sin mormor och farmor på ett personligt sätt och anser sig vara deras minsta gemensamma nämnare.

Autoren/Hrsg.

Larsson, Stig

Leseproben

Kapitel 3 Sverige var ett annorlunda land då på 1850-talet när Anna Maria och Albertina började sina liv. Jag tänker att i detta kapitel försöka beskriva en del hur jag uppfattat att samhället fungerade då. Det kommer säkert att bli en del utvikningar med mina egna funderingar men jag lovar att i de kommande kapitlen där kommer Anna Maria och Albertina att vara med som huvudpersoner. Det jag kommer att ta upp är intet på något sätt heltäckande. Men jag har ägnat lite tid åt att försöka förstå hur det var att leva då för 150 år sedan. Jag måste erkänna att det är näst intill omöjligt att förstå och sätta sig in i den tid och den anda som rådde då. När jag jämför med dagens på många sätt välordnade samhällsfunktioner och trygga livsmiljö, så är det svårt att ta till sig den revolutionerande förändring och utveckling, som skett här i Sverige och även ute i världen, under en så kort tidsperiod i mänsklighetens historia. Sverige var då ett delat land med mycket stora klyftor mellan olika befolkningsgrupper. Från utbredd fattigdom och missär till rikedom och överflöd. Från landsbygdens hårt pressade allmoge som var hänvisad till ett system med självhushållning och byteshandel till städernas friare levnadsvillkor och privilegier. Men åren då i mitten på 1800-talet, då Anna Maria och Albertina föddes, var den tid då Sverige började förändras. En tid i fred hade inletts. En tid utan att landet Sverige var i krig med grannländerna eller sökte expandera i Europa. Det var en ny tid som började för vårt lands invånare. En tid som hållit i sig intill våra dagar. Men förändringen tog tid särskilt i början av förändringsperioden. Det tog många år innan invånarna i gemen kunde märka någon förbättring. På landsbygden dröjde det än längre. Fast de ständiga uttaxeringarna till krigskassan och utskrivning av unga män till krigstjänst ute i Europa hade visserligen minskat. Det påverkade ju landsbygden på ett positivt sätt. Samtidigt som krigsmakten inte längre krävde ökade anslag med pålagor på allmogen av skilda slag, så inleddes en teknisk utveckling. Detta bidrog till att samhället och samhällsfunktioner började förändras. De som styrde landet hade inte längre bara intriger och krig att sysselsätta sig med så det blev tid över för att börja tänka på utbildning och socialt engagemang för allmogen. Sverige hade halkat efter. Ja Sverige hade väl inte legat i framkant när det gällde social och ekonomisk utveckling tidigare, förutom inom krigsindustrin, så tiden kring 1850 skall nog ses som ett nytänkande. Sveriges riksdag var då fortfarande en ståndsriksdag som bestod av adel, präster, borgare och bönder. De fyra riksdagsstånden sammanträdde och röstade var för sig och kungen hade sedan uppgiften att hitta en kompromiss som han beslutade om. Bönderna fick inte vara med och rösta när det gällde ekonomiska frågor som berörde landet eller om rikets säkerhet. År 1865 avskaffades ståndsriksdagen och ersattes med ett tvåkammarsystem. Första kammaren valdes genom landstingen och de största städernas kommunalfullmäktige. Endast män var valbara och det fanns ålders-, inkomst- och förmögenhetsvillkor. Till andra kammaren fick alla män rösta, om de hade fast egendom eller betalade skatt på en årlig inkomst. Kvinnor och medellösa hade ingen rösträtt. År 1909 ändrades rösträtten till andra kammaren så att alla män fick rösta om de inte var försatta i konkurs, eller bar upp någon form av samhällsunderstöd eller var omyndigförklarade. År 1919 fick kvinnorna lika rösträtt som männen. Nu var Sverige ett land som nästan kunde kalla sig demokratiskt. Många anser att det var då vi införde demokratin. Visst tog vi ett stort steg mot demokrati men den slutliga förändringen till demokrati genomfördes väl 1971. Då avskaffades tvåkammarsystemet och riksdagen fick en kammare med lika rösträtt för män och kvinnor och utan ekonomiska eller sociala restriktioner. Det var då stadsprivilegierna slutligt avskaffades och stad och landsbygd fick samma rättigheter och skyldigheter. Stadsbegreppet avskaffades och alla administrativa enheter blev kommuner. Det finns andra parametrar som räknas in i demokratibegreppet där mänskliga och medborgerliga rättigheter sammanvägs till en bedömning av vad och hur mycket som skall ingå i begreppet demokrati. Men just medborgarens rätt att i val säga sin mening om vem som skall styra och stifta lagar är central och den rätten fick vi fullt ut först 1971. När det gäller mänskliga rättigheter och konventioner som räknas som grundpelare i en demokrati så har vi väl fortfarande en del ogjort för att vara helt demokratiska men vi är nog ett av flera länder som kan påstå att vi har kommit långt på vår väg mot demokrati, även om vi har en del detaljer som vi bör komplettera med. Så demokratin i Sverige är ett ganska nytt begrepp, inte ens femtio år gammalt när jag skriver detta. Ändå gör vi ibland gällande att vi är bäst i världen på demokrati, kanske är vi det. Men andra länder är också på väg mot demokrati några länder kanske har kommit längre än vi. Vi skall nog inte vara allt för kategoriska när vi kräver att andra länder skall se på oss som förebilder och omgående anpassa sig till våra värderingar och styrelseskick. Det tog tid även för oss. Vår ambition bör vara att uppmuntra varje litet framsteg mot demokrati som tas i varje land, utan att man använder väpnad konflikt. Även om vi skulle tjäna en slant på att sälja vapen. Om jag förstått historien rätt tog det cirka etthundrafemtio år från att man här i Sverige började diskutera lösningar som skulle leda till demokrati tills vi genomförde den. I vågskålen skall också läggas det faktum att under hela den tiden var vi inte utsatta för krig eller väpnad konflikt. Ja Ådalen, men det skall nog ändå ses som en skärmytsling och den var inte iscensatt av något annat land. Annars är väpnad konflikt för många länder kanske den allvarligaste begränsningen för att kunna genomföra demokrati. Då 1971 när vi öppet kunde påstå att vi var en demokrati var klyftorna mellan olika befolkningsgrupper i svenska samhället hanterbara, fattigdomen så gott som obefintlig, vi kunde säga vad vi ansåg, vi hade rätt att bestämma själva över våra liv och vårt rättsväsen stod över den politiska organisationen. Nu när vi nu närmar oss 2020 ökar klyftorna i samhället igen. Fattigdomen är på intet sätt obefintlig men den är på en hanterbar nivå. I samhällsdebatten framförs allt tydligare krav om restriktioner för vad vi får säga eller tycka och vi blir allt mer registrerade och facksatta med krav om att alla inte skall ha samma rätt. Är vi på väg från demokrati i Sverige. Dagens debatter och nyhetssändningar handlar mest om intriger, maktbegär och bestraffning. Det är förvånansvärt lite som handlar om när demokratin fungerar på ett bra sätt och på goda exempel. Fast den typen av rapportering har ju inget nyhetsvärde och i och med det ger det inga försäljnings kickar. Samtidigt driver krigsmakten, eller som vi helst vill kalla det, försvaret, en kampaj om mer och mer pengar för att kunna hålla igång ett krig. Vapenlobbyn uppmuntrar beslutsfattare att kräva mer vapen i samhällstjänsten, beväpna tullpersonalen så att de kan skjuta skarpt om någon försöker smuggla ut eller in stöldgods. Sverige börjar åter bli ett delat land med klyftor som ökar mellan olika befolkningsgrupper. Är detta ett tecken på att demokrati inte fungerar. Är det så att våra folkvalda inte lever upp till demokratins spelregler att kompromissa för att nå bästa möjliga lösning på dagens...